För att förstå kongressen, titta bara på sandhögen

Vad krävs för att en resolution i kongressen ska uppnå betydande stöd? Det är lätt att föreställa sig att stödet från vissa inflytelserika företrädare är avgörande på grund av deras skicklighet i skärpan och draget i politiska förhandlingar.





Inte så, säger Mikhail Simkin och Vwani Roychowdhury vid University of California, Los Angeles. Det visar sig att hur en viss upplösning får stöd kan simuleras exakt av laviner som uppstår när sandkorn tappas på varandra för att bilda en hög.

Simkin och Roychowdhury börja sin analys med en studie av resolution HR1207 och en plot av antalet medsponsorer som den fick mot tiden i början av förra året. Den här handlingen är känd inom matematiken som en djävulstrappa – den består av långa perioder utan tillägg av några nya medsponsorer följt av hopp när många nya medsponsorer ansluter sig under en enda dag. Man kunde ha misstänkt att de största stegen i trappan beror på att en mycket inflytelserik kongressledamot anslöt sig som tog med sig många nya medsponsorer som han hade påverkat, säger Simkin och Roychowdhury.

Det är kusligt likt det sätt på vilket laviner fortskrider i en modell av sandhögar utvecklad av Per Bak, Chao Tang och Kurt Wiesenfeld 1988. Kanske kan kongressen modelleras på ett liknande sätt, resonerar Simkin och Roychowdhury.



Deras modell antar att rollerna av sandkorn spelas enheter av politiskt tryck. De antar att det finns ett nätverk av inflytande i kongressen genom vilket representanter utövar politiskt tryck på varandra (precis som sandkorn utövar krafter på varandra genom kontaktnätet mellan dem i högen). När trycket på företrädare når en tröskel är de medförordnare till resolutionen och detta sätter i sin tur press på andra kongressledamöter att skriva under.

Detta är som trycket som byggs upp i en sandhög när korn tappas på den. När en tröskel nås vid en viss punkt på högen uppstår en lavin som omfördelar trycket till andra platser.

Dessutom pressas representanterna av sina beståndsdelar, vilket är analogt med att slumpmässigt tappa sandkorn.



Det är dock skillnad på sandhögar och kongress. När en representant väl har skrivit under kan han eller hon inte göra det igen och deltar därför inte längre i processen. All ytterligare press på dem försvinner helt enkelt. Så representanter kan inte falla mer än en gång, till skillnad från sandkorn som kan fortsätta att välta när högen blir större.

Det här är en ganska enkel modell, men när Simkin och Roychowdhury körde den, fann de att den genererar en Djävulstrappa som är kusligt lik den som genererades av representanter för HR1207.

Det kanske mest intressanta är att modellen utgår från att alla representanter har lika stort inflytande. I vår modell är stora steg ett resultat av kongressens utveckling till ett slags kritiskt tillstånd, där vilken kongressledamot som helst kan utlösa en lavin av medsponsorer, säger Simkin och Roychowdhury.



Paret föreslår några intressanta sätt att följa upp sitt arbete. De påpekar att inte alla resolutioner i kongressen får samma nivå av stöd. I deras modell beror detta på mängden offentligt tryck, det vill säga antalet enheter av politiskt tryck som slumpades ner på högen. Om det inte finns något externt tryck kommer upplösningen inte att få betydande stöd inom rimlig tid.

En uppenbar förlängning av modellen är att införa politiska påtryckningar mot resolutionen, menar de och påpekar att ett intressant fall skulle vara när det negativa trycket exakt balanserar det positiva. Det kan förklara de fall då en resolution snabbt får visst stöd, vilket dock aldrig blir överväldigande.

Så representanter är inte så viktiga som de kanske tror. Kanske borde scenen ersätta dem med riktiga sandkorn. Enligt Simkin och Roychowdhurys beräkningar skulle det inte göra så stor skillnad.



Ref: arxiv.org/abs/1001.3732 : Stokastisk modellering av kongressen

Dölj