De nya mediernas roll i politiken

Tillhandahålls av BBVA

Nya politiska medier är kommunikationsformer som underlättar produktion, spridning och utbyte av politiskt innehåll på plattformar och inom nätverk som rymmer interaktion och samverkan. De dök upp i slutet av 1980-talet när underhållningsplattformar, som pratradio, tv-talkshower och tabloidtidningar, tog på sig framträdande politiska roller och gav upphov till infotainmentgenren. Bill Clinton dök upp i Arsenio Halls tv-talkshow med solglasögon och spelade saxofon, och sammansmältningen av politik och underhållning lockade publik som vanligtvis hade varit ointresserade av offentliga angelägenheter, vilket satte scenen för en reality-tv-president som Donald Trump decennier senare.

Nästa fas i utvecklingen av nya medier utvecklades i samband med tillämpningen av framväxande digital kommunikationsteknik på politiken som möjliggjorde helt nya butiker och system för innehållsleverans. Från och med mitten av 1990-talet utvecklades nya politiska medieplattformar snabbt till att omfatta webbplatser med interaktiva funktioner, diskussionsforum, bloggar, plattformar för insamling av pengar online, webbplatser för volontärrekrytering och möten. Allmänheten blev mer involverad i själva produktionen och distributionen av politiskt innehåll och medborgarjournalister var ögonvittnen till händelser som professionella journalister inte bevakade.

En tredje fas i utvecklingen av nya medier präglas av Barack Obamas banbrytande digitala kampanjstrategi i presidentvalet 2008. Obamas team använde sig av avancerade digitala mediefunktioner som utnyttjade potentialen för nätverkande, samarbete och samhällsbyggande i sociala medier för att skapa en politisk rörelse. Den använde sociala medier för att samla in data om människors politiska preferenser och konsumentpreferenser och skapade väljarprofiler för att följa specifika grupper, som unga professionella väljare, med skräddarsydda budskap.

Uppkomsten av nya medier sätter upp politisk kommunikation

Framväxten av nya medier under de senaste tre decennierna har komplicerat det politiska mediesystemet. Legacy media som består av etablerade massmedieinstitutioner som föregår internet, såsom tidningar, radioprogram och tv-nyhetsprogram, samexisterar med nya medier som är en växt av teknisk innovation (webbplatser, bloggar, videodelningsplattformar, digitala appar och sociala media). Nya medier kan vidarebefordra information direkt till individer utan inblandning av redaktionella eller institutionella grindvakter, som är inneboende i äldre former. Således har nya medier introducerat en ökad nivå av instabilitet och oförutsägbarhet i den politiska kommunikationsprocessen.

Relationen mellan äldre medier och nya medier är symbiotisk. Legacy media har införlivat nya medier i sina rapporteringsstrategier. De distribuerar material över en rad gamla och nya kommunikationsplattformar. De förlitar sig på nya mediekällor för att möta den ständigt ökande efterfrågan på innehåll. Trots konkurrens från nya medier förblir publiken för traditionella medier robusta, även om de inte är lika enorma som tidigare. Följaktligen förlitar sig nya medier på sina äldre motsvarigheter för att få legitimitet och popularisera sitt innehåll.

Helst har media flera viktiga roller i ett demokratiskt samhälle. Deras primära syfte är att informera allmänheten, förse medborgarna med den information som behövs för att fatta genomtänkta beslut om ledarskap och policy. Media fungerar som vakthundar som kontrollerar regeringens agerande. De sätter agendan för offentlig diskussion om frågor och utgör ett forum för politiska uttryck. De underlättar också samhällsbyggande genom att hjälpa människor att hitta gemensamma orsaker, identifiera medborgerliga grupper och arbeta mot lösningar på samhällsproblem.

Ett postsanningssamhälle

Nya medier ger oöverträffad tillgång till information och kan nå även ointresserade publikmedlemmar genom personliga, peer-to-peer-kanaler, som Facebook. Eftersom genomsnittliga människor går samman med den etablerade pressen för att utföra vakthundsrollen, är offentliga tjänstemän föremål för större granskning. Frågor och händelser som kan ligga utanför de vanliga journalisternas räckvidd kan skjutas upp av vanliga medborgare. Samtidigt har den nya medieeran förvärrat trender som underskrider de idealiska målen för en demokratisk press. Media sprider en enorm mängd politiskt innehåll, men mycket av materialet är trivialt, opålitligt och polariserande.

Nya medier har både utökat och undergrävt pressens traditionella roller i ett demokratiskt samhälle. På den positiva sidan har de avsevärt ökat potentialen för politisk information att nå även de mest ointresserade medborgarna och de möjliggör skapandet av digitala offentliga torg där åsikter öppet kan delas.

Ändå har sammansmältningen av framväxten av nya medier och post-truth-samhället skapat en prekär situation som undergräver deras fördelaktiga aspekter. Att ersätta seriös undersökande journalistik med skandalbevakning har försvagat pressens vakthundsroll och medias tvetydiga ställning som språkrör för politiker gör journalister delaktiga i spridningen av dålig information och felaktiga fakta. Det är viktigt att inse att amerikansk journalistik aldrig har upplevt en guldålder där fakta alltid rådde och ansvarsfull rapportering var absolut. Den nuvarande eran kan dock markera ett nytt bottenläge för det demokratiska imperativet för en fri press.

Läs hela artikeln här .

Dölj